Mumindalens fyra årstider. 4: Höst
Det är sent i november – och det var med boken ”Sent i november” som Tove Janssons älskade mumintroll försvann. Med hösten avslutar Lotta Olsson serien om Mumindalens fyra årstider.
”På kvällen när alla hade gått hem till sig och viken var tyst berättade homsan en egen historia för sig själv. Den handlade om den lyckliga familjen. Han berättade ända tills han somnade och nästa kväll fick han fortsätta igen eller ta det från början.”
Vad har man att trösta sig med när dagarna mörknar minut för minut och tomheten lägger sig överallt som ett allt gråare täcke? Homsan i ”Sent i november” (1970) berättar som tröst för sig själv om familjen i dalen, den där lyckliga familjen som han så gärna ville vara en del av. Till slut tar han mod till sig och går dit för att träffa dem, och han är inte ensam. En hemul och en filifjonka, en gamling som kallar sig Onkelskruttet, Mymlan och Snusmumriken: alla samlas de i Mumindalen.
Utom muminfamiljen. De är inte där längre och gästerna blir genast olustiga. Ingen gemenskap och självklar glädje, bara några vilsekomna individer i iskallt duggregn. Hemulen blir stående med lampan i tassen. ”Hur blev det såhär, tänkte han förbluffad. Jag har ju varit så glad hela dan. Vad var det som var så enkelt?”
Hemulen drömmer om att vara en annan och filifjonkan vill slippa vara rädd och arg, Mymlan letar efter sin syster och Snusmumriken har tappat något.
Det blev den sista muminboken, ”Sent i november” som kom 1970, och den var inte lätt. De kom ju aldrig tillbaka, mumintrollen. ”Hela Mumindalen hade blivit overklig, huset och trädgården och floden var ingenting annat än ett spel av skärmar och skuggor och homsan visste inte vad som var riktigt och vad han bara hade tänkt. Han hade fått vänta för länge och nu var han arg.”
Vill man så kan man läsa ”Sent i november” som Tove Janssons egen sorg över att ha förlorat den lätta, jublande fantasin från de tidiga muminböckerna. För som Toves brorsdotter, Sophia Jansson, har påpekat är mumintrollen inga tunga varelser trots sin rundnätta form, de är lätta som såpbubblor.
Och kanske lika svåra att hålla fast.
Det tog slut för Tove Jansson, hennes böcker blev gradvis något annat och allvarligare. De slutade vara barnböcker, Tove Jansson ville gå vidare. Kvar stod publiken och längtade hjälplöst efter sina älskade troll.
”Sent i november” är också den bilden, av en trött författare som drar sig undan beundrarna som kommer med sina pockande behov och tror att muminfamiljens vänliga äventyrlighet ska göra deras egna liv bättre. Hon skulle kunna vara homsan Toft, som gömmer sig på vinden med näsan i en stor bok där han läser om stora arga djur och mörka landskap, medan de oroliga gästerna travar omkring på undervåningen och letar efter något som kanske aldrig ens fanns där.
Hösten är tiden när allt tar slut, och visst kan man se Tove Janssons årstider som paralleller till människans korta liv. Vintern när man växer i tysthet och förändras. Våren när man blir till och tar fart. Sommaren som är en hektisk, underbar tid av upptäckter och skapande, av äventyr och kärlek. Sen blir det höst och man gamlar, saktar ner, drar tillbaka sin snopna tass och inser att det inte är så mycket kvar att fånga av dagen.
”Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort”, skriver Tove Jansson i sin ”Höstvisa”, med refrängen ”Skynda dig, älskade, skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut”. Vad annat än en annans värme kan trösta oss i mörkret?
Tove Jansson skulle ha fyllt hundra år i år, och det har varit mycket uppståndelse kring jubileet. Det har kommit en hel del böcker om henne, men den enda som är riktigt bra är den där hon talar själv: ”Brev från Tove Jansson” (Norstedts) av Boel Westin och Helen Svensson. Där är ju den geniala författaren Tove Jansson igen, mer öppen än någonsin, i texter som vi aldrig tidigare har fått läsa.
Nu drar jubileumsåret mot sitt slut, och det har blivit dags att ta fram den stora koppen granbarr som alla mumintroll äter innan de går i ide. Sen kryper vi ner i varma, mjuka sängar och låter den långsamt brinnande torvbrasan hålla oss varma i mörkret.
För snart är det ju vår igen. Vi ska bara vila lite först.
Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år den 9 augusti. De tidigare delarna i Lotta Olssons serie om Mumindalens årstider publicerades den 10 februari (vinter), den 7 april (vår) och den 23 juli (sommar). Läs mer på dn.se/kultur.
Hösten är tiden när allt tar slut, och visst kan man se Tove Janssons årstider som paralleller till människans korta liv.
